Uppgivenhetens apostlar – ett inlägg i debatten om polisens narkotikabekämpning, signerat: Lennart ”Lelle” Karlsson

Uppgivenhetens apostlar

Trenden är tydlig. De senaste åren har de mest etablerade tidningarna/nyhetssajterna gett ett ökat utrymme för ledarskribenter som ifrågasätter svensk narkotikapolitik. Att det är just på ledarsidorna som dessa åsikter förs fram är extra anmärkningsvärt. En ledarsida uppfattas i normala fall som den text som uttrycker en tidnings och en redaktions åsikter i en politisk fråga. I de fall som artiklarna på ledarsidorna undertecknas av skribenten ska de traditionellt uppfattas som artikelförfattarens åsikter men samtidigt är det svårt att bortse från att de även i någon mån får anses vara representativa för hela tidningen och dess ägare.

”Narkotikapolitiken dödar människor”, ”Kontraproduktiv knarkjakt”, ”Nu rasar grunden för svensk narkotikapolitik, ”Narkotikaförbud vid vägs ände”, ”Bolaget säljer tyngre droger än marijuana”, ”en haltande drogpolitik”. Detta är ett axplock av några ledarrubriker som publicerats i Aftonbladet, DN, SVD och GP/Expressen de senaste åren. När man samlar helheten i de åsikter som förs fram är det svårt att tolka på annat sätt att det finns ett brett stöd hos de tyngsta medieaktörerna för en förändring av den restriktiva hållningen mot narkotika.

En annan omständighet med åsikter i ledare är att de sällan eller aldrig låter sig bemötas i publicerade debattartiklar. Och skulle det mot förmodan ske så är alltid de normala debattreglerna satta ur spel. I normala fall brukar man i debatt ge utrymme för repliker. Men inte när det kommer till ifrågasättandet av ledaren. I detta fall är ledaren höjd över de vanliga debattreglerna och därför kan budskapet i ledaren anses ha extra stor genomslagskraft.

 

En analys av språk och argument

När man läser dessa ledare så kan man ganska snabbt konstatera att det finns återkommande teman i såväl språket(begrepp och termer) samt argument: ”Kriget mot narkotika är förlorat”, ”Alkoholen skördar fler liv än cannabis”, ”Missbrukare betraktas bara som kriminella”, ”Om man avkriminaliserar kan mer resurser läggas på vård istället för polis”, ”legalisering av cannabis slår undan benen för den organiserade brottsligheten”, ”missbrukare ska inte sättas i fängelse” osv.  De argument som förs fram har en tydlig underton av vädjan till känslan och baseras i väldigt få fall av sakligt underbyggd fakta.

Argumenten är också i stort sett copy-paste på de argument som användes i förstadiet till den stora marijuanalegaliseringsvågen i USA. Så nu är den bistra men motiverade frågan: Har den stora marijuanaindustrins propagandamaskin börjat slå klorna i svensk media eller är det så att de aktuella ledarskribenterna kopierar argument från det stora landet i väst i brist på bättre vetande? Agenda eller aningslöshet?

 

Ett exempel

Den 11:e augusti 2016 publicerar GP en ledare av Adam Cwejman med rubriken ”Sveriges narkotikapolitik skördar liv”. Cwejmans ledarartikel får tjäna som ett ganska typiskt exempel på hur argumentationen förs.

Redan antagandet i rubrikens påstående får anses som en aning märkvärdigt. Såvitt känt hittills så har ingen dött från skadeverkningar eller överdos av ”missbrukspolitik”. Ett mer korrekt påstående hade ju varit ”narkotika skördar liv”.

I inledningen av artikeln skriver Cwejman att ”få länder kan mäta sig med Sverige vad gäller narkotikarelaterade dödsfall”. Med utgångspunkt från den presenterade befintliga och offentliga statistiken har Cwejman på sätt och vis rätt. Men vad Cwejman antingen vet och undanhåller, alternativt är okunnig om, är det faktum att statistik över narkotikarelaterade dödsfall i allra högsta grad är beroende på frekvens av obduktion och rättsmedicinska undersökningar. En frekvens som skiljer sig anmärkningsvärt mycket mellan de länder som rapporterar. Men även sättet hur statistiken behandlas och rapporteras skiljer sig avsevärt. Tar man exempelvis ”det lyckade exemplet” Portugal så kan man se att Portugal inte rapporterade in ett enda narkotikarelaterat dödsfall 2010. Istället hänvisade man till att man ville ”harmonisera” siffrorna mellan olika register. Kreativ bokföring?

Detta faktum frånhänder dock inte Sverige från ansvar då det kan konstateras att antalet narkotikarelaterade dödsfall ökar oavsett. Men här kommer det märkliga. Oavsett bildningsgrad borde det vara en straffspark för en journalist och/eller ledarskribent att lägga en graf på ökningen av narkotikarelaterad död ovanpå ökningen av legalförskriven narkotika. Det råkar nu vara så att dessa grafer följer varandra. Kan det möjligen finnas ett orsakssammanhang?

 

Ett avkopplande knarkande för att vila och återhämta kraft?

En 450-procentigt ökad polisresurs som ägnar sig åt att jaga missbrukare och rekreationsbrukare istället för att jaga den organiserade brottsligheten är ytterligare ett nonsensargument som knappt förtjänar att bemötas. Med Ted Goldberg som källa förfäktas uppfattningen om poliskårens (och därmed rättsstatens) förföljelse av den utsatte missbrukaren. Genom detta påstående åstadkommer man en demonisering som understryker tesen om det pågående ”kriget mot narkotikan”. Den påstådda resursökningen har i själva verket, i vart fall sedan 2006, varit en kraftig resursminskning. En dränering av specialkompetens och konsekvent nedmontering av polisens fokus på narkotikabrotten. Men det är inte bara polisens resurser som har minskat. De fria vårdvalen och den ökade medikaliseringen i vården har lett fram till att narkotikavård som inte baseras på läkemedel har reducerats till ett minimum. Lägg därtill en högsta domstol som med kraft har reducerat påföljderna av grova narkotikabrott till nära nog en tredjedel. Om det någonsin funnits ett ”krig mot narkotika” i Sverige så kan jag upplysa herr Goldberg, Cwejman mfl att styrkorna började avväpnas redan för tio år sedan. Märkligt nog sammanfaller detta med en senare ökning av dödsfall. Ett mera sanningsenligt påstående vore därför att ”kriget FÖR narkotika har misslyckats”.

Begreppet ”rekreationsbruk” av narkotika är också väldigt intressant. Att tala om droger och droganvändare med begrepp som är positivt värdeladdade tjänar självfallet också sitt syfte. Med rekreation avses i normalfallet vila, miljöombyte och att återhämta kraft. Att kalla droganvändande för rekreation blir närmast att beteckna som ett begreppsbedrägeri.

 

Grand Finale-Den största missuppfattningen/lögnen

”Legalisera och du slår undan benen från den organiserade brottsligheten.”

Om inte argumentet att vädja till medborgarnas medkänsla och förståelse för att polisen ska sluta kriga mot den enskilde rekreationsbrukaren fungerar så kan man alltid dra till med det stora spöket-den organiserade brottsligheten.

Vem vill ha narkotikakarteller springandes i varje gathörn och sälja knark på skolgårdarna? Hur bra skulle inte samhället vara om vi genom ett magiskt trollslag löste alla dessa problem genom att legalisera cannabis. På så sätt skulle ju kartellerna och den organiserade brottsligheten krypa tillbaka till sina hålor och implodera.

Om vi är så banala att vi använder oss av begreppet sunt förnuft för ett litet tag. På vilket sätt kan man tro att den organiserade brottsligheten bara lägger sig ner och dör? Om man i någon form av teoretisk världsordning ens skulle komma i närheten av någon effekt på området så krävs det sannolikt för det första, en total legalisering av alla droger. För det andra, en total självförsörjning hos alla droganvändare på alla preparat. Ett faktum som jag inte ens tror att den mest inbitne drogliberal ser möjligheten i.

Tvärtom så har det visat sig att legaliseringen av marijuana i USA i själva verket har blivit en katalysator för den organiserade brottsligheten. De har dessutom fått en helt ny investeringsgrund nämligen den legala marijuanaindustrin.  De Mexikanska kartellernas överväxling i produktion från marijuana till opium och heroin har dessutom drivit upp takten i den heroinepidemi som skördar tusentals dödsoffer i USA varje år. Om man ska följa den inslagna vägen så måste USA snart införa medicinsk heroin, heroin för rekreationsbruk och tillåta hemodling och framställan av opium och heroin. Sen har vi bara kokain, metamfetamin, mdma, mdpv mfl kvar att legalisera.

 

Ett hot mot demokratin

För att förstå allvaret i situationen, och vilka aktörer våra narkotikaliberaler väljer att dansa med, så kan man se på utvecklingen i Colorado. När medborgare i delstaten(enligt undersökningar stödda av 80% av de väljare som röstat för legalisering) började att jobba fram underlag för att väcka ett lagförslag, ”ballot initative”, som avsåg att skärpa regleringen av legal cannabis så havererades processen av marijuanaindustrin. Förslaget avsåg ganska modesta restriktioner som exempelvis att införa barnsäkrade förpackningar, varningstext och att inte tillåta produkter med högre THC halt än 16 procent. Marijuanaindustrins representanter stämde då initiativtagarna till lagförslaget. Colorados högsta domstol avslog dock stämningen till förmån för initiativtagarna. När inte den taktiken fungerade började marijuanaindustrin istället att betala ut stora pengar, miljonbelopp, till de företag som arbetar med att sammanställa röster för initiativ(ett krav för att få igenom lagförslag kräver att rösterna registreras via sådana företag). I motprestation krävdes helt sonika att företagen inte skulle medverka och registrera röster för initiativet.

Initiativtagarna svarade då med att också börja samla in pengar. De fick bland annat 6 miljoner kronor med hjälp av Patrick Kennedy, son till förre senatorn Ted Kennedy. Men det skulle ganska snart visa sig att dessa 6 miljoner inte kom i närheten av vad marijuanaindustrin kunde erbjuda. Det hela slutade med att initiativtagarna blev helt utmanövrerade och initiativet gick förlorat. Har man bjudit in djävulen på dans så är det tydligt att det är han som bestämmer hur det ska dansas.

När Adam Cwejman slutligen triumferande utropar att ”cannabis i USA har legaliserats utan att helvetets portar har öppnats” så sällar han, och övriga narkotikaliberala skribenter, sig till de uppgivenhetens apostlar som i själva verket utgör ofrivilliga, eller frivilliga?, portvakter till narkotikahelvetet.

 

Lennart ”Lelle” Karlsson, Polis